Att gå vidare

3 veckor efter min canceroperation bestämde jag (ett ganska idiotiskt val men bakgrunden till hur jag tänkte där är nog värd ett eget inlägg nån gång) att jag skulle tillbaka till jobbet. Jag satt då som konsult på Handelsbanken inne i Kungsträdgården och det jag vill prata om här är den lugna/stressfria attityd jag hade till ALLT den dan jag återvände. Från att ha varit ett kolli dagarna efter operationen så hade jag ju absolut blivit bättre och starkare, men några längre utflykter utanför huset hade jag ju inte gjort under de tre veckorna. Det kändes ganska surrealistiskt när jag helt plötsligt var på väg till jobbet igen. Fysiskt jobbigt, visst. men faktiskt med ett slags lugn i kroppen:

S-t-o-d stilla i rulltrappan i tunnelbanan tex. Gick långsamt, tittade mig runt omkring. Noterade. Accepterade. Tolererade.

Redan ett par dar senare var det mesta som vanligt, vad gäller just detta i alla fall. Irriterade mig på folk som står på fel sida i trappan etc. Stressade steg, inget reflekterande: från a till b är ju vad det handlar om.

 

Detta beteende kan jag börja skönja i min löpning nu. Inne på vecka 5 har glädjen över att jag ens kan springa igen lagt sig. Jag blir otålig. Vill mer. Springa längre. Fortare. Surar att tekniken inte sitter.

Otacksamhet är ett sätt att se på det. Sträva efter mer är ett annat.

Att hela tiden sträva efter förbättringar och något mer är ju allmänmänskligt. Evolutionen har sett till att nöjdhetsbeteende ej premieras: varje fara och ny situation måste ju lösas så bra som möjligt. Det ger inget att tänka: igår hade jag sån tur när jag klarade mig undan den skenande mammuten så nu idag struntar jag i att samla mat utan sitter och är allmänt tacksam istället…

Att vi lever i en tid och plats där vi har lyxen att kunna stanna upp och tänka vet ju inte vår hjärna om. Däremot, de gånger man tänker till en extra gång så kan man, med en livsavgörande händelse i ryggen, kanske stanna upp lite längre i den tacksamma känslan. Men att gå omkring i nåt slags konstant Carpe diem state ? Nej, inte jag i alla fall. Klart man är tacksam, men lite just för att man fått en chans till så är man ju skyldig att göra och sträva efter det bästa framöver, eller hur??

20170629_173352
Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s