Reviderad målsättning

Jag hade ju som mål att springa Blodomloppet den 28:e. Kan konstatera att så blir inte fallet. Att helt mekaniskt öka löpmängden med en kilometer i veckan borde ju kunna funka; den procentuella ökningen blir ju mindre och mindre sas. Men kroppen håller inte för mängden ändå, redan vid 3 pass *7 km kände jag att det inte skulle hålla. Saken är den att pass på sju/åtta kilometer tar en del tid i anspråk. Första veckorna när jag körde tex två kilometer kunde jag sticka ut precis närsomhelst och vara klar på tio minuter. Den tid jag har för egenträning nu måste jag prioritera på styrketräningen.
För faktum är att jag haft några sämre veckor smärtmässigt. Det började med en semestervecka helt utan styrketräning (men löpning istället) och det var påtagligt hur jag blev sämre och sämre för varje dag. Väl hemma igen och igång med styrketräningen så dämpades den molande värken ganska omgående. När den allra värsta värken släppte i våras och jag började se en framtid med jobb och så igen så tolkade jag dom förbättringarna som att mina nervskador börjat läka ihop. Så kanske inte var eller är fallet då. Men så länge jag kontinuerligt styrketränar så verkar det hålla sig hyfsat i schakt så jag nöjer mig med det tillsvidare.
Löpargruppsäsongen är nu bara veckor bort. Igår tjuvstartade jag och vikarierade som coach för Topphälsa. Så kul med grymt positiva och kämpaglada deltagare. #världensbästajobb
coach
Framöver vad gäller coaching: måndagar coachar jag RunAcademy. Tisdagar och onsdagar  Puls&Träning.
Så jag har absolut möjlighet att ta fler grupper – kontakta mig då bara!
Annonser

Att gå vidare

3 veckor efter min canceroperation bestämde jag (ett ganska idiotiskt val men bakgrunden till hur jag tänkte där är nog värd ett eget inlägg nån gång) att jag skulle tillbaka till jobbet. Jag satt då som konsult på Handelsbanken inne i Kungsträdgården och det jag vill prata om här är den lugna/stressfria attityd jag hade till ALLT den dan jag återvände. Från att ha varit ett kolli dagarna efter operationen så hade jag ju absolut blivit bättre och starkare, men några längre utflykter utanför huset hade jag ju inte gjort under de tre veckorna. Det kändes ganska surrealistiskt när jag helt plötsligt var på väg till jobbet igen. Fysiskt jobbigt, visst. men faktiskt med ett slags lugn i kroppen:

S-t-o-d stilla i rulltrappan i tunnelbanan tex. Gick långsamt, tittade mig runt omkring. Noterade. Accepterade. Tolererade.

Redan ett par dar senare var det mesta som vanligt, vad gäller just detta i alla fall. Irriterade mig på folk som står på fel sida i trappan etc. Stressade steg, inget reflekterande: från a till b är ju vad det handlar om.

 

Detta beteende kan jag börja skönja i min löpning nu. Inne på vecka 5 har glädjen över att jag ens kan springa igen lagt sig. Jag blir otålig. Vill mer. Springa längre. Fortare. Surar att tekniken inte sitter.

Otacksamhet är ett sätt att se på det. Sträva efter mer är ett annat.

Att hela tiden sträva efter förbättringar och något mer är ju allmänmänskligt. Evolutionen har sett till att nöjdhetsbeteende ej premieras: varje fara och ny situation måste ju lösas så bra som möjligt. Det ger inget att tänka: igår hade jag sån tur när jag klarade mig undan den skenande mammuten så nu idag struntar jag i att samla mat utan sitter och är allmänt tacksam istället…

Att vi lever i en tid och plats där vi har lyxen att kunna stanna upp och tänka vet ju inte vår hjärna om. Däremot, de gånger man tänker till en extra gång så kan man, med en livsavgörande händelse i ryggen, kanske stanna upp lite längre i den tacksamma känslan. Men att gå omkring i nåt slags konstant Carpe diem state ? Nej, inte jag i alla fall. Klart man är tacksam, men lite just för att man fått en chans till så är man ju skyldig att göra och sträva efter det bästa framöver, eller hur??

20170629_173352

4km i Nackas bästa spår

Jag är uppe på 4 kilometer nu! Och det känns fortsatt bra.

Idag valde jag att återse Velamsunds elljusspår, det var ett tag sen sist. Med andra ord – det var innan operationen och jag ljuger inte om jag säger att jag var en annan löpare då.

Velamsund har ett fantastiskt fint spår. Kortare än dom säger, 2.5 är det inte – snarare 2.2 km. Så många varv som jag snurrat där är jag övertygad att min GPS knappast visar 300 meter fel konstant. Kort men underbart. Skog, lite öppen mark vid häst/får-hagar. Brett och jämnt spår – flis. Passar mina långa ben, jag är inte tillräckligt snabb i fötterna för att klara av rötter/stenar etc.

Det man kan ha synpunkter på är ju just att det är så kort, det blir inte så kul att snurra varv efter varv för att komma upp i nån slags volym. Men det finns grusvägar i anslutning också. Så det går att hitta variation även för långpassen. Andra synpunkten på just spåret är att det är ganska flackt. Ingen större utmaning om man säger så. Men sanningen kvarstår: rena spårkvaliteten är det inget annat i Nacka som överträffar, inte ens Hellas.

Efteråt finns en härlig badsjö om man så önskar, idag var jag ensam så jag tog en dusch i omklädningsrummet istället. Japp det finns sånt också!

Snuvad på löpkonfekten

Min löprehab går verkligen enligt plan, ni som följt mig vet att jag haft en riktigt bra vecka – toppad av ett 2km:s banpass som verkligen gav mersmak. Så efter torsdagens lufspass så har jag liksom gåttochväntat in söndagen. Nu ska jag ju få köra hela 3 km. Jag har sett mig själv i fantasin l-ö-p-a igen; majestätiskt – tekniken sitter som den ska igen. Osv.
Men som ni vet blir det ju sällan som man tänkt sig. Var ni nån gång som barn sjuka på julafton? Nu ska jag förvisso inte överdriva, sjuk är jag ju inte idag, men löpning är inget man överdriver eller skojar om hursomhelst! Så förstå att det är allvarliga saker jag talar om:
Jag kände mig nämligen inte alls bra i kroppen idag. Jag hade ju varit igång sen sju, ute och promenerat i Henriksdal på förmiddagen, ja jag var verkligen igång. Men när jag sprang iväg kändes ändå kroppen som på morgonen efter en sömnlös natt: stel och smått värkande lite här och där (en bättre analog för oss löpare är som efter en veckas volymträning, tunga och sega ben, stel överkropp, ja sliten helt enkelt).
Jag är övertygad att detta just idag har med åldern att göra, generellt har man ju bättre och sämre dar – och ju äldre du blir ju fler bad days…
Hursomhelst, trodde det skulle släppa efter en kilometer eller så men det gjorde det ju inte…Men 3 km utan smärtor i buk och ljumskar är ändå nåt jag glädjs enormt för, det är ju det som allt handlar om: att komma tillbaka till löpningen överhuvudtaget. Men mycket vill ju som bekant ha mer..
To top it off: skulle möta upp fru och yngsta samt svägerska och hennes son vid sjön efteråt för ett dopp. Kommer ner till Bagarsjön(som vanligt) och dom har ju inte kommit ön. ”Grrr…jag sa ju en kvart”. Hoppar i själv. ”Grr var är dom”?? Går upp, och då slår det mig: vi pratade ju om Kocktorpssjön som omväxling i morse….ridå…går hem, ensam, och finner mig själv utblåst också.  Jaja nya tag nästa gång….
20170629_173335

Först heldag Puls&Träning sen träning utan puls

Heldag på Puls&Tränings huvudkontor idag. Fått lite kläder bla:

20170629_185637

Lärorikt, men jag slås av framförallt den sköna familjära stämningen som genomsyrar hela företaget och den villkorslösa supporten. Känslan jag tog med mig när jag gick var verkligen: ”vi hjälper och står bakom dig vad som än händer”

Väl hemma dags för löpning igen

20170629_173354

Två lugna och nästan tråkiga kilometer. Jag fick ju lite mersmak efter tisdagens banpass så det var lite trist att gå tillbaka (enligt plan) till att lufsa runt i joggingtempo. Ingen puls alls på den träningen alltså…Men tänk på söndag – då skruvar vi upp till 3 km.

Tillbaka på Björknäs IP

Gräsänkling under ett par dar, så då passar man såklart på att träna extra mycket 😉 Dagens andra pass var löpning, rehab pass #5. 2 km återigen.

Eftersom jag då saknar löpsällskap – och dessutom med söndagens succe i färskt minne – fick jag för mig att varför inte köra på bana – kanske tom får återuppleva lite riktig löpning. Känslan i kroppen vid lite fart, istället för jogging som just nu faktiskt är fallet.

Sagt och gjort, Björknäs IP fick det bli!

20170627_125224

Herregud så många varv jag sprungit där i mina dar… Kärt återseende??? Både ja och nej.

Ja, för det är fantastiskt att jag kan vara tillbaka och springa där igen.

Nej, för Björknäs IP inte så många rosaskimrande minnen nämligen. Det är där jag kört mina kvalitetspass. Ni vet, tusingar med blodsmak i munnen. Tvåkilometerströsklar där man nästan från första steget bara har en tanke i huvudet (”stanna, snälla!”). Formtester. Etc etc. Dom där passen som man gruvar sig ett dygn i förväg för. Och när det är över tycker man (oavsett om det bara är onsdag) att nu är det helg!  Nåt härligt distanspass har jag väl förvisso förlagt där, men det flesta passen har varit grispass.

Hursomhelst, 5 varv, inte mer eller mindre. Ser att GPS:en missvisar en del, 160 meter för mycket på 2km stämmer inte. 120m på 10 km brukar det diffa, trust me I know…

Anyway: helt ok, klockan säger ju då 4:30 fart. Faktiskt sjukt bra. Var ju aldrig anfådd. En typisk indikation är stegfrekvensen – 156 är inte vad jag ligger på när jag driver på – snarare 170+.  Så jag tolkar siffrorna som att nånstans inom mig kanske löparen finns kvar.

Tekniken kändes sådär: löpningen kantig och onaturlig. Kändes som jag blev sittandes och inte fick fram höften. Men det bekommer mig inte en sån här dag: verkar som motorn och syreupptagningen kanske finns där!!

https://connect.garmin.com/modern/activity/1821630017

In på vecka 2

Pass nummer 4. Vi jackar upp till 2 km. Helt utan smärta!

Världens bästa löpsällskap, Josefine, var med och förutom en strong insats rent fysiskt så förgyllde hon såklart träningspasset!

Innan löppasset på eftermiddagen körde jag styrketräning på gymmet på morgonen. Knäböj, utall och mage. Utfall för första gången sen operationen, rejäl träningsvärk i rumpan idag kan jag meddela (eftersom jag skriver detta i efterhand).

Inget bad efter tyvärr, vädret gjorde att det inte kändes speciellt inbjudande helt enkelt.

Hela passet här https://connect.garmin.com/modern/activity/1818118549