Att gå vidare

3 veckor efter min canceroperation bestämde jag (ett ganska idiotiskt val men bakgrunden till hur jag tänkte där är nog värd ett eget inlägg nån gång) att jag skulle tillbaka till jobbet. Jag satt då som konsult på Handelsbanken inne i Kungsträdgården och det jag vill prata om här är den lugna/stressfria attityd jag hade till ALLT den dan jag återvände. Från att ha varit ett kolli dagarna efter operationen så hade jag ju absolut blivit bättre och starkare, men några längre utflykter utanför huset hade jag ju inte gjort under de tre veckorna. Det kändes ganska surrealistiskt när jag helt plötsligt var på väg till jobbet igen. Fysiskt jobbigt, visst. men faktiskt med ett slags lugn i kroppen:

S-t-o-d stilla i rulltrappan i tunnelbanan tex. Gick långsamt, tittade mig runt omkring. Noterade. Accepterade. Tolererade.

Redan ett par dar senare var det mesta som vanligt, vad gäller just detta i alla fall. Irriterade mig på folk som står på fel sida i trappan etc. Stressade steg, inget reflekterande: från a till b är ju vad det handlar om.

 

Detta beteende kan jag börja skönja i min löpning nu. Inne på vecka 5 har glädjen över att jag ens kan springa igen lagt sig. Jag blir otålig. Vill mer. Springa längre. Fortare. Surar att tekniken inte sitter.

Otacksamhet är ett sätt att se på det. Sträva efter mer är ett annat.

Att hela tiden sträva efter förbättringar och något mer är ju allmänmänskligt. Evolutionen har sett till att nöjdhetsbeteende ej premieras: varje fara och ny situation måste ju lösas så bra som möjligt. Det ger inget att tänka: igår hade jag sån tur när jag klarade mig undan den skenande mammuten så nu idag struntar jag i att samla mat utan sitter och är allmänt tacksam istället…

Att vi lever i en tid och plats där vi har lyxen att kunna stanna upp och tänka vet ju inte vår hjärna om. Däremot, de gånger man tänker till en extra gång så kan man, med en livsavgörande händelse i ryggen, kanske stanna upp lite längre i den tacksamma känslan. Men att gå omkring i nåt slags konstant Carpe diem state ? Nej, inte jag i alla fall. Klart man är tacksam, men lite just för att man fått en chans till så är man ju skyldig att göra och sträva efter det bästa framöver, eller hur??

20170629_173352
Annonser

Först heldag Puls&Träning sen träning utan puls

Heldag på Puls&Tränings huvudkontor idag. Fått lite kläder bla:

20170629_185637

Lärorikt, men jag slås av framförallt den sköna familjära stämningen som genomsyrar hela företaget och den villkorslösa supporten. Känslan jag tog med mig när jag gick var verkligen: ”vi hjälper och står bakom dig vad som än händer”

Väl hemma dags för löpning igen

20170629_173354

Två lugna och nästan tråkiga kilometer. Jag fick ju lite mersmak efter tisdagens banpass så det var lite trist att gå tillbaka (enligt plan) till att lufsa runt i joggingtempo. Ingen puls alls på den träningen alltså…Men tänk på söndag – då skruvar vi upp till 3 km.

Tips för att träningen ska bli av

”Hur hittar jag motivation till att träna”?

En klassisk fråga som besvarats på en massa olika sätt av en massa olika personer. Vad är rätt svar? Jag hävdar att det är inte svaret som är problemet, det är frågan. Frågan i sig är ju totalt irrelevant. Motivation att träna ska väl aldrig vara målet. Att träna är ju målet. Här kommer ett antal handfasta tips på hur din träning blir av, för den bästa träningen är ju helt enkelt den som, just det, blir av.

#1 byt förhållningssätt till träning

Träning har inget med motivation att göra, det handlar om disciplin tror jag Paolo Roberto sa en gång. Ha lite överseende med machostilen och fundera på vad han säger ett varv till. Han har en jättebra poäng: känner du du en enorm motivation och lust att borsta tänderna varje dag? Nej, men du gör det ändå. Så ska du se på träning också.

#2 inse syftet med din träning

Syftet med träning är primärt att stärka din fysiska hälsa. Jag hävdar att det idag, i ett generellt stillasittande samhälle, är en absolut nödvändighet att träna för majoriteten av den vuxna befolkningen. Att det ska vara kul att träna är en villfarelse. Det är förvisso en bonus om träning är kul också.

#3 sänk tröskeln för att träna

Gör det enklare att träna. Klart det tar emot att resa sig från sköna tv-soffan och ge sig iväg. Här handlar det om att minska känslan av besvär med träning och rutinerna kring träningen

Låg tröskel -Närhet: Hitta ett gym som du ändå passerar på vägen hem/ligger vid kontoret
Lägre tröskel -Träna löpning: en halvtimmes ledig tid? På med dojorna och ut genom dörren så är du igång
Lägst tröskel -Promenera: ett uttjatat tips, gå av bussen en station tidigare. Men det är uttjatat för det funkar verkligen. I längden gör det skillnad för gemene man.

#4 utnyttja socialt tryck

Gör så du inte kan backa

  • Boka in träning med en kompis
  • Gå med i ett lag av nåt slag
  • Berätta på lunchen för alla i sällskapet att ikväll ska du träna
  • Boka några tider med en PT.
  • Skriv ett inlägg på Facebook där du berättar att ikväll ska du träna

 

#5 håll ut tills träningen blivit en vana

Första tre fyra veckorna kan vara svåra. Träningsvärk, trötthet etc. Men kommer du över puckeln och programmerar in din nya träningsvana i din kropp och hjärna så blir det lättare och naturligt

#6 håll ut tills träningen blivit en vana tips 2

”Jag var igång så bra men sen blev jag sjuk och efter det rann allt ut i sanden” Hört (eller kört) den förut?? Blir du sjuk ska du självklart inte träna. Men är du inte alltför dålig med feber och så kan du ändå följa dina rutiner för att fortsätta programmera in vanan. Tex, med ont i halsen kan du ändå åka till gymmet, men ta med dig sköna kläder och en bok och sätt dig och läs lite.

#7 träningsform du känner dig bekväm med

Kanske har du hör att just, hmm låt oss hitta på nåt – säg spinning- ska vara så otroligt bra träning. Du börjar men känner att det här är nog inget för mig. Ja men gör nåt annat då. Så länge inte nåt annat blir ingenting.
Märk väl skillnaden mellan bekväm och kul. Du kan inte byta och byta med målet att hitta nån rolig träningsform. Det räcker med att du känner dig hyfsat bekväm.

#8 sök och förankra socialt stöd

Samla familjen och förklara att ”nu behöver jag göra det här. Under tre, fyra veckor behöver jag stöd och pepp för att komma in de nya vanor och rutiner som kan ge mig en bättre hälsa.”. Jag är övertygad att man kommer vilja underlätta för dig. Både i ord, pepp, och i handling (kanske barnen kan laga middag två kvällar så du får lättare att komma loss till träningen)

 

Summering

Jag stannar där för idag, det finns en massa fler bra åtgärder man kan vidta för att underlätta att träningen blir av. Det viktigaste är att, om du känner att du inte tränar så mycket som du vill/borde, så måste du analysera varför. Försök sen lösa just det problemet. Jag vet många som uppvisar fantastisk analysförmåga och handlingskraft vad gäller frågor kring jobb och barn. Men prioriterar sig själv sist. Inse att när det gäller din egen hälsa och träning är det absolut OK att lägga energi på att undanröja hinder – och även ställa en del krav på omgivningen!

Lycka till nu med träningen, hoppas vi ses i löparspåret eller gymmet!

20170621_170837