Att gå vidare

3 veckor efter min canceroperation bestämde jag (ett ganska idiotiskt val men bakgrunden till hur jag tänkte där är nog värd ett eget inlägg nån gång) att jag skulle tillbaka till jobbet. Jag satt då som konsult på Handelsbanken inne i Kungsträdgården och det jag vill prata om här är den lugna/stressfria attityd jag hade till ALLT den dan jag återvände. Från att ha varit ett kolli dagarna efter operationen så hade jag ju absolut blivit bättre och starkare, men några längre utflykter utanför huset hade jag ju inte gjort under de tre veckorna. Det kändes ganska surrealistiskt när jag helt plötsligt var på väg till jobbet igen. Fysiskt jobbigt, visst. men faktiskt med ett slags lugn i kroppen:

S-t-o-d stilla i rulltrappan i tunnelbanan tex. Gick långsamt, tittade mig runt omkring. Noterade. Accepterade. Tolererade.

Redan ett par dar senare var det mesta som vanligt, vad gäller just detta i alla fall. Irriterade mig på folk som står på fel sida i trappan etc. Stressade steg, inget reflekterande: från a till b är ju vad det handlar om.

 

Detta beteende kan jag börja skönja i min löpning nu. Inne på vecka 5 har glädjen över att jag ens kan springa igen lagt sig. Jag blir otålig. Vill mer. Springa längre. Fortare. Surar att tekniken inte sitter.

Otacksamhet är ett sätt att se på det. Sträva efter mer är ett annat.

Att hela tiden sträva efter förbättringar och något mer är ju allmänmänskligt. Evolutionen har sett till att nöjdhetsbeteende ej premieras: varje fara och ny situation måste ju lösas så bra som möjligt. Det ger inget att tänka: igår hade jag sån tur när jag klarade mig undan den skenande mammuten så nu idag struntar jag i att samla mat utan sitter och är allmänt tacksam istället…

Att vi lever i en tid och plats där vi har lyxen att kunna stanna upp och tänka vet ju inte vår hjärna om. Däremot, de gånger man tänker till en extra gång så kan man, med en livsavgörande händelse i ryggen, kanske stanna upp lite längre i den tacksamma känslan. Men att gå omkring i nåt slags konstant Carpe diem state ? Nej, inte jag i alla fall. Klart man är tacksam, men lite just för att man fått en chans till så är man ju skyldig att göra och sträva efter det bästa framöver, eller hur??

20170629_173352
Annonser

Först heldag Puls&Träning sen träning utan puls

Heldag på Puls&Tränings huvudkontor idag. Fått lite kläder bla:

20170629_185637

Lärorikt, men jag slås av framförallt den sköna familjära stämningen som genomsyrar hela företaget och den villkorslösa supporten. Känslan jag tog med mig när jag gick var verkligen: ”vi hjälper och står bakom dig vad som än händer”

Väl hemma dags för löpning igen

20170629_173354

Två lugna och nästan tråkiga kilometer. Jag fick ju lite mersmak efter tisdagens banpass så det var lite trist att gå tillbaka (enligt plan) till att lufsa runt i joggingtempo. Ingen puls alls på den träningen alltså…Men tänk på söndag – då skruvar vi upp till 3 km.

Tillbaka på Björknäs IP

Gräsänkling under ett par dar, så då passar man såklart på att träna extra mycket 😉 Dagens andra pass var löpning, rehab pass #5. 2 km återigen.

Eftersom jag då saknar löpsällskap – och dessutom med söndagens succe i färskt minne – fick jag för mig att varför inte köra på bana – kanske tom får återuppleva lite riktig löpning. Känslan i kroppen vid lite fart, istället för jogging som just nu faktiskt är fallet.

Sagt och gjort, Björknäs IP fick det bli!

20170627_125224

Herregud så många varv jag sprungit där i mina dar… Kärt återseende??? Både ja och nej.

Ja, för det är fantastiskt att jag kan vara tillbaka och springa där igen.

Nej, för Björknäs IP inte så många rosaskimrande minnen nämligen. Det är där jag kört mina kvalitetspass. Ni vet, tusingar med blodsmak i munnen. Tvåkilometerströsklar där man nästan från första steget bara har en tanke i huvudet (”stanna, snälla!”). Formtester. Etc etc. Dom där passen som man gruvar sig ett dygn i förväg för. Och när det är över tycker man (oavsett om det bara är onsdag) att nu är det helg!  Nåt härligt distanspass har jag väl förvisso förlagt där, men det flesta passen har varit grispass.

Hursomhelst, 5 varv, inte mer eller mindre. Ser att GPS:en missvisar en del, 160 meter för mycket på 2km stämmer inte. 120m på 10 km brukar det diffa, trust me I know…

Anyway: helt ok, klockan säger ju då 4:30 fart. Faktiskt sjukt bra. Var ju aldrig anfådd. En typisk indikation är stegfrekvensen – 156 är inte vad jag ligger på när jag driver på – snarare 170+.  Så jag tolkar siffrorna som att nånstans inom mig kanske löparen finns kvar.

Tekniken kändes sådär: löpningen kantig och onaturlig. Kändes som jag blev sittandes och inte fick fram höften. Men det bekommer mig inte en sån här dag: verkar som motorn och syreupptagningen kanske finns där!!

https://connect.garmin.com/modern/activity/1821630017

In på vecka 2

Pass nummer 4. Vi jackar upp till 2 km. Helt utan smärta!

Världens bästa löpsällskap, Josefine, var med och förutom en strong insats rent fysiskt så förgyllde hon såklart träningspasset!

Innan löppasset på eftermiddagen körde jag styrketräning på gymmet på morgonen. Knäböj, utall och mage. Utfall för första gången sen operationen, rejäl träningsvärk i rumpan idag kan jag meddela (eftersom jag skriver detta i efterhand).

Inget bad efter tyvärr, vädret gjorde att det inte kändes speciellt inbjudande helt enkelt.

Hela passet här https://connect.garmin.com/modern/activity/1818118549

Löppass #2 efter omstart

1.36 km. 6:16 tempo. Inte ont alls den här gången. Ja men nu känns det som jag är på rätt väg. Finns möjlighet att jag klarar av att jacka upp till 2 km, allt enligt plan, kommande söndag 🙂

Vädret var helt perfekt igen. Det som stör mig är att jag springer för kort och för sakta. Jag hinner aldrig bli riktigt trött och varm.  Grejen är nämligen den att jag kör min gamla rutin – direkt ner till Bagarsjön och ta ett kvällsdopp. Det är så fantastiskt skönt när man kommer ner med kokande kropp efter en distansmil och hoppar i det svalkande vattnet. Det är ju liksom SOMMAR för mig…

Nu snuvas jag på den känslan – knappt varm i kroppen så står jag ju där som värsta badkrukan och går försiktigt i med en tå i taget…

Dagens bild: skönt att springa IVÄG FRÅN en stökig hall !!20170620_170120

Alltid en början

Första löppasset på 10 månader. Eller ja, löpning och löpning. Jag joggade fram i 6:47 tempo. Fick känningar i nedre magtrakten, vänster sida precis efter 0.95 km. Trappade av och slutade på totalt 1.29km.

Men mitt mål var ju 1km så jag måste vara nöjd ändå. Det hade kunnat vara sju resor värre. Nu finns det hopp att jag på två månader ska kunna trappa upp och klara en mil igen.

Men nånstans gnager det ändå i mig: efter all sjukgymnastik och styrketräning närde jag ett litet hopp om att allt skulle gå helt smärtfritt…

Hade bästa sällskapet av mellanflickan, 15 år. Plus bästa vädret (25C och strålande sol). Plus världens bästa nedvarvning med bad i 20C Bagarsjön. Så jo, jag kan inte vara mer nöjd!!

Se passet på Garmin Connect

Omstart löpning

För bara nåt år sen sprang jag 9 mil i veckan och hade siktet inställt mot 37:30 på milen och sub 3 på maran. Idag sitter jag och lägger upp planer för hur jag ska ta mina första löpsteg på 10 månader och undrar om det är för djärvt att anmäla mig till Blodomloppet i Västerås i slutet av augusti. Kommer jag ens ta mig runt?

För att göra en lång historia kort: det som hänt däremellan är prostatacancerdiagnos med tillhörande operation och pga det (eller rättare sagt pga nervskador åsamkade av ingreppet) långvariga smärtor i höft och rygg. Jag har inte kunnat jobba sen i mitten av januari; efter en seg smärtutredning kunde man i mitten av maj i alla fall konstatera att det finns inget farligt kvar – det är just nervskador som ligger och spökar.

Så – jag har slitit på gymmet med sjukgymnastik; som övergått allt mer i traditionell styrketräning – och nu känner jag mig alltså redo att snart våga mig på lite löpning igen.

Jag kan konstatera att jag aldrig kommer vara i närheten av de tider jag nosade på när jag var som ”bäst”. Å andra sidan spelar det ingen roll alls – nu är det träna för hälsan som gäller. En sund filosofi givetvis, men är man smått manisk i sin träning så kan det vara svårt att nöja sig med det lilla…