Reviderad målsättning

Jag hade ju som mål att springa Blodomloppet den 28:e. Kan konstatera att så blir inte fallet. Att helt mekaniskt öka löpmängden med en kilometer i veckan borde ju kunna funka; den procentuella ökningen blir ju mindre och mindre sas. Men kroppen håller inte för mängden ändå, redan vid 3 pass *7 km kände jag att det inte skulle hålla. Saken är den att pass på sju/åtta kilometer tar en del tid i anspråk. Första veckorna när jag körde tex två kilometer kunde jag sticka ut precis närsomhelst och vara klar på tio minuter. Den tid jag har för egenträning nu måste jag prioritera på styrketräningen.
För faktum är att jag haft några sämre veckor smärtmässigt. Det började med en semestervecka helt utan styrketräning (men löpning istället) och det var påtagligt hur jag blev sämre och sämre för varje dag. Väl hemma igen och igång med styrketräningen så dämpades den molande värken ganska omgående. När den allra värsta värken släppte i våras och jag började se en framtid med jobb och så igen så tolkade jag dom förbättringarna som att mina nervskador börjat läka ihop. Så kanske inte var eller är fallet då. Men så länge jag kontinuerligt styrketränar så verkar det hålla sig hyfsat i schakt så jag nöjer mig med det tillsvidare.
Löpargruppsäsongen är nu bara veckor bort. Igår tjuvstartade jag och vikarierade som coach för Topphälsa. Så kul med grymt positiva och kämpaglada deltagare. #världensbästajobb
coach
Framöver vad gäller coaching: måndagar coachar jag RunAcademy. Tisdagar och onsdagar  Puls&Träning.
Så jag har absolut möjlighet att ta fler grupper – kontakta mig då bara!
Annonser

4km i Nackas bästa spår

Jag är uppe på 4 kilometer nu! Och det känns fortsatt bra.

Idag valde jag att återse Velamsunds elljusspår, det var ett tag sen sist. Med andra ord – det var innan operationen och jag ljuger inte om jag säger att jag var en annan löpare då.

Velamsund har ett fantastiskt fint spår. Kortare än dom säger, 2.5 är det inte – snarare 2.2 km. Så många varv som jag snurrat där är jag övertygad att min GPS knappast visar 300 meter fel konstant. Kort men underbart. Skog, lite öppen mark vid häst/får-hagar. Brett och jämnt spår – flis. Passar mina långa ben, jag är inte tillräckligt snabb i fötterna för att klara av rötter/stenar etc.

Det man kan ha synpunkter på är ju just att det är så kort, det blir inte så kul att snurra varv efter varv för att komma upp i nån slags volym. Men det finns grusvägar i anslutning också. Så det går att hitta variation även för långpassen. Andra synpunkten på just spåret är att det är ganska flackt. Ingen större utmaning om man säger så. Men sanningen kvarstår: rena spårkvaliteten är det inget annat i Nacka som överträffar, inte ens Hellas.

Efteråt finns en härlig badsjö om man så önskar, idag var jag ensam så jag tog en dusch i omklädningsrummet istället. Japp det finns sånt också!

Snuvad på löpkonfekten

Min löprehab går verkligen enligt plan, ni som följt mig vet att jag haft en riktigt bra vecka – toppad av ett 2km:s banpass som verkligen gav mersmak. Så efter torsdagens lufspass så har jag liksom gåttochväntat in söndagen. Nu ska jag ju få köra hela 3 km. Jag har sett mig själv i fantasin l-ö-p-a igen; majestätiskt – tekniken sitter som den ska igen. Osv.
Men som ni vet blir det ju sällan som man tänkt sig. Var ni nån gång som barn sjuka på julafton? Nu ska jag förvisso inte överdriva, sjuk är jag ju inte idag, men löpning är inget man överdriver eller skojar om hursomhelst! Så förstå att det är allvarliga saker jag talar om:
Jag kände mig nämligen inte alls bra i kroppen idag. Jag hade ju varit igång sen sju, ute och promenerat i Henriksdal på förmiddagen, ja jag var verkligen igång. Men när jag sprang iväg kändes ändå kroppen som på morgonen efter en sömnlös natt: stel och smått värkande lite här och där (en bättre analog för oss löpare är som efter en veckas volymträning, tunga och sega ben, stel överkropp, ja sliten helt enkelt).
Jag är övertygad att detta just idag har med åldern att göra, generellt har man ju bättre och sämre dar – och ju äldre du blir ju fler bad days…
Hursomhelst, trodde det skulle släppa efter en kilometer eller så men det gjorde det ju inte…Men 3 km utan smärtor i buk och ljumskar är ändå nåt jag glädjs enormt för, det är ju det som allt handlar om: att komma tillbaka till löpningen överhuvudtaget. Men mycket vill ju som bekant ha mer..
To top it off: skulle möta upp fru och yngsta samt svägerska och hennes son vid sjön efteråt för ett dopp. Kommer ner till Bagarsjön(som vanligt) och dom har ju inte kommit ön. ”Grrr…jag sa ju en kvart”. Hoppar i själv. ”Grr var är dom”?? Går upp, och då slår det mig: vi pratade ju om Kocktorpssjön som omväxling i morse….ridå…går hem, ensam, och finner mig själv utblåst också.  Jaja nya tag nästa gång….
20170629_173335